törs jag
kalla mig för nationalromantiker?
I Norge går man på tur och firar 17 maj med pompa och stolthet.- gu va töntigt!
I Finland badar man bastu och firar sin nationaldag med Jean Sibelius Finlandia som med sitt djupa mollstämda toner återspeglar den finska sisusjälen.- gu va töntigt
I Sverige plockar vi fram våra vackra nationaldräkter, plockar ängsblommor och klär vår midsommarstång och dansar och sjunger hand i hand tillsammans, gamla och barn. -gu va töntigt
2002 intervjuades Mona Sahlin i tidningen, Euroturk. Hennes uttalande handlade om kulturkrock. I denna tidning kan vi läsa, att den enda kulturyttring vi har i Sverige är midsommarfirande och andra töntiga saker. När jag snubblade på denna artikel kände jag mig kränkt i min folksjäl. Jag undrar om någon av våra grannländers politiker skulle sätta töntighetsstämpeln på sitt egna lands kulturella traditioner.
Mona Sahlin menar att vi svenskar saknar all form av kultur värd att nämna och att svenskarna kände sig avundsjuka på de nyinflyttades starka kulturella traditioner. Hur hon har kunnat göra sig själv till talesperson för ett helt folk visar på en djup respektlöshet och okunnighet, eller också försökte hon bevisa svenskarna stora brist och fattigdom när det gäller traditioner och att vi skulle behöva injiceras med andra kulturyttringar.
Jag förstår vad hon grundar sina uttalanden på. Hon gör vad som helst för makteliten och därmed försäkras hon en plats som speciellt utvald för visst ändamål.
Jag tänker mycket på den svenska nationalsjälen, ja faktiskt tänker jag använda detta infekterade ord, med risk att bli stämplad. Så långt har det gått i vårt land att jag inte kan använda detta ord utan att väcka känslor.
Min själ är djupt rotad i det mest svenska av allt, folkmusiken och nationallyriken. Här finns visorna, ballader, dikter, epos, underbar litteratur om vår öden och äventyr. Drillande polskor på fioler blandas med dragspelets virvlande toner i dur och moll. Orgelspel till Lina Sandells vackraste psalmer, nyckelharpans vemodiga toner som väcker den slumrande naturens innersta väsen. Det är just här vi finner vår djupa folksjäl, den vi fört vidare i generationer och som vi skall föra vidare till kommande. Den svenska folksjälens innersta väsen slår ut i blom, når sitt crescendo just vid midsommar. Att vår nationaldag har svårt att nå till dessa höjder som i vara grannländer, kanske det beror på det andra världskriget, som vi förskonades ifrån, men vårt Midsommarfirande fyller våra svenska hjärtan med samma glädje som naturen visar oss i sin fagraste blomning. Det är en återkommande påminnelse om livets envishet om att vi varje år besegrat mörkret. Vi får aldrig skämmas för det som är så specifikt svenskt och absolut inte låta dumheten besegra vårt svenska kulturarv. Och jag tror att vi är i en tid när vi måste söka våra kulturrötter, hitta tillbaka till det som en gång formade våra traditioner. Midsommar är bara en av årets högtider, som sträcker sig djupt tillbaka i vår historia, en historia om starka modiga män och kvinnor, som lärt av naturen att leva och överleva, de bistraste tider. Ett hantverk utvecklades, ändamålenligt och vackert. Fioler byggdes av sen växande fura, musiken, visorna växte fram under mörka årstiden, av färgade garner stickades tröjor och koftor i vackra mönster. Detta är bara en liten, liten del av vårt kulturarv. Vi har en stor levande kultusskatt som vi alla får förvalta