Naturens långsamhet
Våren har inte bråttom i år. Hon tar god tid på sig, Moder Jord, kanske har hon insett att det är just det vi behöver, vi människor, dra ner på takten, inte hasta iväg och stressa oss igenom den spirande skira grönskan, utan hon ger oss god tid att se och verkligen stanna upp och möta den nya skapelsen som tar gestalt.
Mina tulpaner kryper långsamt fram ur jorden. För var dag kan jag ana ett litet tillskott av spirande i mina enkla rabatter. Dagarna är ännu ganska svala vilket får blomkalkarnas kronblad att stadigt hålla sig fast, öppnar sig i solskenet och sluter sig vid kvällningen.
De ljusa, snart stjärnlösa nätternas tid är kommen. Den ljusstarka Venus syns alltjämt i väster, den står högre än under den mörka årstiden. Den rör sig kring midnatt mot nordväst och kryper ner bakom bergen vid ett-tiden. Inte långt bakom smyger kungs-planeten Jupiter, men betydligt svagare. Bara nån enstaka annan stjärna är tillräckligt ljusstark för att kunna ses mot den ljusa natthimlen. Det är en lugn kväll. Dagens oväder med kraftiga stormbyar har dragit vidare mot norr.
För några timmar sedan fick jag ännu en gång njuta en sällsam solnedgång. Min utsikt över vattnet i västlig riktning är i ständig förändring. Himlen, vattnet och bergen i väster bjuder sina föreställningar som väcker både mina känslor och min fantasi. Här vill jag dela några spännande ögonblick.
Dessa bilder tagna de senaste två veckorna