Filifjonkan
som var så rädd för katastrofer. Jag befinner mig i Filifjonka-tillstånd, inte alltid, men när stormen drar fram med styv kuling som får taken och väggarna att slamra och knaka, tror jag det värsta. Kommer taket att blåsa bort, eller kanske stormen rycker upp någon av de högresta tallarna. Det är inte roligt alls att ensam, med spetsade öron lyssna till alla nytillkomna hus-ljud. Visserligen har jag min annars lugna och modiga dotter vid min sida, men till och med hon tycker att det stormar lite mer än vanligt och att det stör den inre friden. Jag har varit ute och tittat mig omkring på alla pilbågsformade tallar, ja dessa trädjättar som omgärdar mitt hus, lutar betänkligt. De som böjer sig bort ifrån huset utgör ingen fara, men de som står i den nordvästliga vindriktningen framför hus och uthus ger mig ingen ro. Har nog inget annat val än att låta någon skogsgubbe i byn, inspektera och ge mig ett pris på avverkning. Sammanlagt 10-12 stora tallar måste huggas ner. Det verkar som om dessa kraftfulla vindar och även de nya åskvädren har kommit för att stanna. Om det är en effekt av klimatförändringen, får vi räkna med fortsatta oväder av denna styrka och kanske ännu kraftfullare. Men Filifjonkan då. Hon tog sitt täcke och flyttade in i skafferiet, där det bara fanns en ventil. Där låg hon ihopkrupen under täcket och hörde hur den hemska stormen slet och drog i huset. Halva skorstenen blåste sin väg resten föll ner i spisen, kol och aska spreds och när stormen krossade fönstren och trängde sig in i huset och kastade runt alla hennes porslinsaker, fotografier, slet sönder hennes gardiner, flydde hon uti mörkret till en skyddande stor sten. Där satt hon och blev förvånansvärt lugn. Det är en dubbelbottnad saga om hur vi människor ibland låter det hemskaste som kan hända flytta in i vårt medvetande. Vi tar ut svårigheterna i förväg, kanske är det ett sätt att förbereda sig på det värsta och när katastrofen väl passerat går man stärkt ur den. I slutet av sagan kommer en virvelstorm från havet som drar in, tätt förbi henne, mot huset. Hela taket lyfts upp och alla hennes gamla, sotiga och dammiga saker flyger sin väg. Hon känner då en befriande glädje. Alternativet hade varit att i veckor framåt torka, städa, limma och laga allt gammalt trasigt som stormen lämnat efter sig. Det ville hon inte göra. Hon började detta sitt nya liv med att simma i havet och surfa på sin nytvättade matta, som det enda hon hade kvar.
