Jag har nästan nått fram till dörren, en gammal grånad dörr som säkert stått där i flera tusen år. Den är vackert grå. Jag kan se spår efter en grön och turkos färg, men det mesta har regnet och vinden slipat bort Jag tycker om det gamla, det där lite patinerade, det får mig att känna mig trygg, Jag har alltid vetat om den här dörren, betraktat den på avstånd, där den legat i sluttningen omgiven av ett snårigt buskage, men har aldrig förut känt behov av att vidare utforska dörrens öde. Jag vänder mig om och ser långt borta i horisonten den gula branden som får svarta moln att stiga uppåt. Jag behöver inte oro mig, har fått veta att denna skogsbrand ligger på andra sidan av det stora havet.
Jag vänder mig på nytt mot dörren och närmar mig den. Gräset framför är helt otrampat, det verkar som ingen har varit här på länge. Ganska lustigt, tänker jag, att det står en ensam dörr helt avskild i sluttning upp mot berget. Jag funderar vem som ställt den här och varför?. jag ser att den är väl fästad i en kraftig dörrkarm och ordentligt förankrad i jorden. Jag lägger märke till det vackra profilerade allmogefodret, sådan man inredde med förr i tiden,: Detta förstärker min känsla av trygghet. Jag låter blicken svepa över dörrens gamla yta, upptäcker nu först att det finns rester av bokstäver och ord inristade i träet. Jag låter mina fingrar försiktigt föras över dessa otydliga tecknen, som över en blindskrift försöker jag tolka, detta nu nästan utraderade budskap.
Helt utan rädsla tar jag ett stadigt grepp om handtrycket och undrar samtidigt om det går att öppna dörren, ser de rostiga gångjärnen. Men jag har bestämt mig att göra ett försök, min nyfikenhet om vad som döljer sig på andra sidan får mig att med kraft dra upp dörren mot mig. Trots mitt lite burdusa sätt, märks ingen rörelse i själva karmen. Hela denna konstruktion är mycket stadig.
En varm smekande sommarvind träffar mitt ansikte, får en känsla av att någon vill välkomna mig på detta sätt. Jag möts av ett friskt blomdoftande rum, här är allt grönt, här trivs blommor och gräs, här växer allt. Jag tar steget in och vet att jag måste stänga dörren bakom mig. Sådan är regeln får jag veta. Det är inte svårt som många skulle tro utan tvärtom. Jag tar några steg ut i detta gröna och andas in....