Resan till Patmos
Efter min flytt, till det nya huset jag byggt färdigt efter min livskamrats hastiga bortgång, tar jag mig nu tid att ordna upp papper, kort, brev, pärmar, tidningsurklipp m.m. Flytten gick ganska hastigt, då jag fått en köpare till min gamla stuga. Möbler, porslin, böcker linne, allt sånt som behövs i dagliga livet fick sina bestämda platser. Hela min ateljé med allt arbetsmateriel, målningar, grafiska blad och tusen andra ting lyckades jag på ett systematiskt sätt klämma in på 15 kvadratmeter. Olika hyllsystem från golv till tak slukar det mesta. Ett litet skrivbord och ryggvänlig arbetsstol framför ett mindre fönster och mitt robusta staffli har sin plats vid ett av fönstren som vetter mot norr som ger det bästa ljuset. Som vid alla flyttar finns de där välfyllda osorterade kartongerna, som staplats på varandra i väntan på rätt tillfälle att öppnas. När en flytt sker hastigt, som i mitt fall, faller saker i glömska, fram till den stund när jag öppnar förslutningen. Upp ur dessa bruna flyttboxar flyger minnesbilder, som frisläppta fåglar snurrar de runt mitt huvud. Jag blir sittande några timmar, sorterar, behåller och slänger. Bilder, brev, kopierade dikter och visor från 70-talet. Det är först nu, fyra år efter den svåra olyckan, som tog min väns liv,, som jag kunnat stanna upp och ta emot de blandade starka känslorna från våra lyckliga år och den stora sorgen, saknaden.
17 år har passerat, sedan vi gjorde resan till en av de grekiska öarna. Det var en sista minuten resa till Kos. Våra yngsta var 14 år och njöt av bad och fantasifulla glassar. Jag hade sedan många år tillbaka haft en dröm om att besöka ön Patmos. Upptäckte att det gick båtturer från Kos till just Patmos några gånger i veckan. Vår dotter som alltid var pigg på nya äventyr ville följa mig på denna resa. Men en mellanstor båt lämnade vi hamnen på Kos tidigt en torsdagmorgon. Det blåste upp, höga ostyriga vågor kastade färjan fram och tillbaka. Vi satt trygga på ett inglasat mindre salong på övre däck. Dessvärre blev de flesta resenärerna ordentligt sjösjuka, men som ett under drabbade det inte oss. Stormen bedarrade och på ön Leros fick båten spolas ren, innan vi återtog färden upp mot Patmos.
Denna lilla ö i den grekiska arkipelagen bar på ett stort mysterium. Det var just här i en grotta uppe i bergen, som Johannes mottog sin stora uppenbarelse, som blev den sista boken i nya testamentet. Det var med en djup vördnad vi lät oss bli guidade in i detta grott rum. Med täckta huvuden och ben, steg vi ned för en i sten huggen trappa, tiden stannade för några ögonblick.
Inte långt från Johannes enkla boning hade det byggt ett stort kloster som avtecknades mot den öppna himlen. I en liten turistbutik längs klostergatan hittade jag denna lilla handmålade Kristusikon.
Så många år efter, möter jag på nytt detta mysterium, plockar ur min kartong några andra bilder, grekiska vykort på vackra gamla ikoner som finns bevarade inom den grekisk ortodoxa kyrkan.