´Trots min tystnad, i tre veckor, finns ni kvar därute. Det gör mig glad. Ja varför har jag nu inte hört av mig under juli månad, jag som varit så flitig i ett år med att dela mina tankar och funderingar. Har ingen riktig förklaring på det. Har tänkt varje natt att nu skall jag dela det här som kommit till mig. Men det har inte riktigt gått att ta tag i det allvarliga. Det är just så jag ser världen idag. Minns i denna stund hur vi kände under 60-70talet, då det kalla kriget gjorde sig påmind, den oro vi som unga levde med, när supermakterna återkommande visade sina muskler med att provspränga sina kärnvapen, både underjordiskt och i atmosfären. Det var en olustig känsla vi fick leva med. Men så hände det som ingöt hopp för en framtid av fred och välstånd på vår enda jord. Muren föll. 1900-talets sista decennium, en tid av andligt uppvaknande förespåddes. Den nya vågen, grön och skimrande skulle den bli. Tio år av relativ fredlig tid fick vi växa i. Vilka är dessa mörka krafter som driver oss mot kanten? Usch sådant här kan man ju inte skriva om. Hur skall vi våga närma oss dessa svåra frågor. Skall vi blunda, stoppa ner huvudet i sanden eller skall vi låta vår grumliga blick möta och betrakta, för att kunna skönja en bakomliggande faktor, som kräver ett helt annat synsätt. Läste i något av Paulus brev, att vi skall avslöja mörkrets gärningar. Visst är det sant som den gamle gode Paulus skriver. Avslöja... för att kunna göra detta måste vi öppna och låta ljuset tvätta våra ögon rena och klara, så att vi ser och förstår ur ett vidare och mer djupgående perspektiv. Det är om detta jag i fortsättningen kommer att berätta mera om. Men det var allt för ikväll. Sov gott mina läsare under fullmånens vakande öga. Och Gud välsigne er alla.