Såg den sorgliga nyheten att vår välkände bankrånare Lars-Inge Svartenbrandt/ Lars Carlander är död. Polisen rubricerar det som mordbrand. Jag tror att ingen lämnas oberörd av denne nästan folkkäre fängelsekund. 40 år av sitt liv tillbringade han i fängelse och han var vid sin död 71 gammal. Under flera årtionden betraktades han som en av landets farligaste förbrytare. Sin "karriär" som bankrånare startade han 1969 och fick då ett fängelsestraff på 4 år. Bara tre månader kvar av straff tiden var han med om den spektakulära massrymningen tillsammans med 14 andra interner från Kumlabunkern. Denna rymning ägde rum natten den 18 augusti 1972. Det är om efterspelet vid denna rymning som jag skall berätta, nu när preskriptionstiden är förbi.
Vi den tiden arbetade jag som sjukgymnast vid det gamla psykiatriska sjukhuset i Sundsvall. En av mina väninnor likaledes kurator på samma arbetsplats hade några år tidigare arbetat på Kumlaanstalten och där kommit i kontakt med Lars-Inge Svartenbrandt. Jag kände då inte till detta men jag visste vem denne efterlysta mörkahåriga man var, eftersom hans bild fanns på alla löpsedlar. Min kuratorkompis bodde granne med mig i ett av de små parhusen som landstinget tillhandahöll sina anställda. Vi båda var ensamstående mammor med våra jämnåriga små söner. Denna gång greps rymlingen efter en vecka och placerades på Kumlaanstalten igen. Hans straff förlängdes. Efter två år när han även denna gång hade en några månader kvar innan frigivning, lyckades han på rymma, men nu ensam.
Nån gång på försommaren lade jag märke till att min granne, mot sin vana, hade alla gardiner fördragna i sin lilla lägenhet. Tänkte nog inte så mycket på det de första dagarna, men det som tidigare varit en självklarhet att våra pojkar som brukade leka, springa ut och in till varandra, förändrades. Min kille fick inte gå in i deras hus. Min väninna kom så över till mig efter några dagar. Fortfarande var alla gardiner fördragna. Hon anförtrodde mig om vad som hade hänt, men jag fick lov att inte säga någonting.
Några timmar efter den andra rymningen hade hon på morgonen fått ett samtal från Lars Inge Svartenbrandt. Han hade lyckats ta sig upp till Sundsvall, och ville ha hennes hjälp att gömma sig en tid. Allt sedan hon arbetat på Kumla höll hon en kontakt med Lars Inge, då hon var en av få personer han kände tilit för. Hon försökte förhandla med honom att överlämna sig till polisen, men han ville inte det. Hon tog risken att låta honom gömma sig i hennes lägenhet, då hon skulle försöka frivilligt få honom att kontakta polisen. På löpsedlarnas rubriker stod att läsa varningen om den farlige Svartenbrandt, med feta bokstäver. Naturligtvis kände jag en viss oro för hennes och barnets skull, men hon försäkrade mig att det inte var nån fara. Han hade aldrig uppvisat något hotfullt beteende mot henne under åren de lärt känna varandra som kurator och intern. Hon höll mig underrättad om vad som hände. Efter en vecka insåg han själv att denna lösning att sitta instängd i ett litet parhus bakom fördragna gardiner inte kunde fortsätta. Han var beredd att överlämna sig till polismyndigheten, med på vissa villkor. Det hela skulle ske mycket diskret för att inte utsätta min väninna och hennes barn för den brutalitet som säkerhetspolisen ofta använde sig av. Inga handfängslen och det skulle ske i Uppsala. Som garant skulle min väninna följa honom till den plats han bestämt. Hennes son fick stanna hos oss medan hon och rånarkungen Lars Inge Svartenbrandt bilade ner till mellan Sverige. Allt förlöpte lugnt och korrekt, precis som han bestämt och ingen press fick någonsin veta. Allt sköttes snyggt av säkerhetspolisen.