miman.blogg.se

Jag inser nu att jag sedan många år tillbaka, faktiskt ända sedan barndomen är helt galet intresserad av moln. Denna besatthet har eskalerat allt sedan den dag jag flyttade till mitt nya hus. Naturens element griper tag i mig på ett sätt jag aldrig tidigare trodde var möjligt. Mina materiella behov har nått ett minimum. Inköpen består av mat och allt som hör hushållet till och sedan sånt som hör trädgården till.  Har blivit en usel konsument vad beträffar kläder, skor och assessorer. Det kanske hör till min ålder att konsumtionen minskar, man har ju redan allt man behöver. Eller också har behoven ändrat karaktär. "Allt har ju sin tid" som Strindberg sa för mer än ett sekel sedan. Nog är det så. Det som händer är att jag allt mer lever i nuet, för att använda ett slitet uttryck så fångar jag dagen utan att ens tänka på det. Himlen och vattnet omger mig på alla sidor, vinden som går vart den vill är den stora motorn i allt. Allt sker så snabbt och det är bara att släppa det jag har i mina händer och låta mig hänföras av det Gudomliga skådespelet. Jag sitter på första parkett, ett sådant privilegium, och blir ett med naturens krafter. Det spelar på hela mitt känsloregister, hänförelse, lite rädsla, men mest ett tillstånd som påminner om förälskelse. Jag bara måste fatta min kamera och även om en bild inte kan ge full rättvisa åt verkligheten, så fyller jag mitt minneskort med bild efter bild, allt eftersom dramat pågår. Jag vill dela dessa scenerier, kanske tror jag att min dokumentation kan väcka intresse hos andra, att lyfta blicken mot himlen, känna regnet i ansiktet och låta mig omfamnas av vindens armar. Att vara ett, med alla sina sinnen, i ögonblicket är en väg.