Den Stora Moderns heliga rum
Lyssnade idag på P1 om pågående samiska film och teaterprojekt. Ett av de mest lockande med vår ursprungsbefolkning är deras kulturarv och urgamla idévärld som genomsyras av naturmystik. Den schamanistiska trosuppfattningen var allmänt utbredd bland olika befolkningsgrupper runt polarområdena, ner mot de grönländska inuiterna och amerikanska kontinentens indianerstammar och bland Tibets, Mongoliets och Australiens urbefolkningar. Det utmärkande draget i deras trosuppfattning var naturens närvaro med tecken som guidade såväl shamanen som människan. Man levde i ETT med den synliga och osynliga naturen, i sina ceremonier, sin sång och i det dagliga livet. Respekten för naturen var inskriven i varje människas hjärta. Livet från födelse till död följde naturens gång. Naturen gav och tog, I denna panteistiska livssyn, var Moder Jord och andra Modergudinnor de dominerande. Denna världsbild med livet, naturen, alltet och människans plats däri försvann sorgligt nog med kristendomens intåg. Trummor brändes, jojken förbjöds, viktiga ceremonier som varit en del av livet stämplades som demoniska. Idag försöker den unga samiska generationen rädda och återuppväcka de gamla traditionerna. Så lyckosamt har det gått att vi nu alla melodifestivalsfans får lyssna till en äkta jojk. Den samiska kulturen förmedlar något okänt som inte kan återfinnas i den västorienterade kulturen, något outforskat, eller bortglömt. När jag idag lyssnade till detta program, vaknade ett gammalt minne från 70-talet, när den unga samekvinnan berättade om "de osynliga" och vikten att alltid fråga eller lyssna in den immateriella delen av naturen. Varje planta, varje vattendrag och varje djur har liksom människan en kropp och en själ.
Vi startade vår vandring i Fjälltortans Dal, som Linne beskrivet den. Vid vägs ände efter Borgafjäll i Dorotea kommun, axlade vi vår packning och påbörjade några dagars tur in i fjällvärlden. Efter första dagsmarschen, nådde vi en plats som vi fann på alla sätt lämplig för övernattning. Tälten restes på en jämn och mjuk platå alldeles nära vandringsleden. Friskt klart vatten fanns i en liten ravin bredvid. Kvällen var ljum och inte så mycket mygg. Efter en enkel måltid kröp de trötta pojkarna in i sitt tält och somnade snart. Vi vuxna satt en stund och pratade. Jag lade märke till en stor svart korp som placerats sig på en torr mager gran ganska nära. Vi kröp in i vårt tält och lyssnade till fjällbäckens porlande. Ola somnade omgående, men inte jag. Slumrade till, men oroades av märkliga drömmar. Hur jag än försökte komma till ro, så gick det inte. Låg vaken och framemot klockan fyra då det nu var helt ljust, såg jag ingen annan lösning än att stiga upp. Det var en vacker morgon, lugnt, ja nästan, overkligt lugnt och tyst. Inte det minsta fågelläte trots den tidiga morgonen då fåglarna brukar stämma upp sin sång. Däremot satt korpen, nästan olycksbådande på den torra granen och kraxade missnöjt. Jag kände i min kropp att det var något underligt med denna plats. Började utforska området runt våra tält. Hittade snart en, av uthuggna rektangulära stenar "utformad plats" som delvis dolt av grön mossa, men som jag uppfattade som något sorts altare. Det hade en kvadratisk form med en smal öppning mot väster .I detta ögonblick fick jag en vetskap om att den här platsen var helig på något sätt, en kultplats, och att man inte borde slå upp sina tält här utan att först fråga. Innan vi lämnade vårt första läger berättade jag för de andra om min upptäckt och sa något om att vi borde tacka för att vi fått vila våra trötta kroppar på denna vackra plats. Alla kommande nätter under denna fjällvandring sov jag utan besvär..