Nattens närvaro
Fredag har blivit lördag, en nattuggla har jag alltid varit. Klockan har passerat tre och snart kommer gryningsljuset i öster Det är den här tiden som jag borde sova, som alla andra nu förmodligen gör. Men det vill sig aldrig. Jag har samma envisa motstånd mot att krypa ner i sängen som alla barn har. Vi minns säkert hur det var på kvällarna, alltid samma tjatande om att nu är det dags att sova. Kanske är det inte så konstigt eller också är det helt naturligt att vilja förlänga dagen långt in på natten.
Tystnaden och stillheten öppnar andra sinnen. I denna stillhet är jag bara mig själv, just ingenting stör eller pockar på min uppmärksamhet. Runt omkring i olika rum sover alla, snarkar och drömmer. Jag känner mig i detta skivande ögonblick, som Viktor Rydbergs tomten. Denna rimsaga gjorde tidigt ett djupt intryck på mig som barn och just i denna stund kan jag förnimma exakt den känsla jag hade för mer än ett halvsekel sedan. Kanske är det så att just våra starkaste känslor från barndomen lever kvar från en tid när vi var mera öppna och fyllda av en stark längtan efter något outtalat.
Natten är min trygga hamn, där jag kastat mitt ankare, jag sitter på däck och följer himlens gång, stjärnorna som alltid finns där på sina givna platser, här finns inga större avvikelse, mer än månens och planeternas vandring. Mina tankar får ta plats i tiden och rummet. Över och i allt detta finns en närvaro som inte låter sig beskrivas på annat sätt än med ordet Gud. Det är här i tystnad som vi kommer varandra nära i ett kravlöst vara.
Några timmar av vila och drömmar väntar nu.
Sov gott alla
Och Guds välsignelse