miman.blogg.se

Stephen Hawkings, har som vi alla nog uppmärksammat, besökt HTK i Stockholm och berättat om sina senaste rön inom kosmologin. Vi vanliga som inte studerat teoretisk fysik, kan ändå, fascineras av en av vår tids allra brilliantaste hjärnor. Vad är det nu som fångat mitt intresse, jo faktiskt av just detta att all information som man tidigare trott gått helt förlorat, finns kvar som spår vid händelsehorisonten. Inget är förlorat eller borta.

Med mitt stora intresse för det mänskliga psyket fick jag genast en bild om vilken jag nu vill berätta. Min livssyn har alltid varit att ALLT hör samman i det stora kosmos. Allt är ett, som jag tidigare berättat tror jag på en fulländad skapelse Kosmos, som är lika mycket andligt som fysiskt. Vi människor bär ett universum inom oss och vi är alla skapade av stjärnstoft från den allra första begynnelsen, Big Bang. Vi är bärare av kolatomer som kommer från ursmällen.

Men så till vårt medvetande, det som innebär allt det vi ser och känner till, kunskaper och erfarenheter vi tillägnat oss genom vår livstid och det som är betydligt subtilare vårt undermedvetna och det djupaste i våra väsen, vår samhörighet med den skapande guden, avbilden. Dessa tre delar gör oss till människa.

Så till händelsehorisonten, ett mystiskt och samtidigt fascinerade begrepp. Innan all information "slukas" av det svarta hålet finns en barriär som allt skall "filtreras" igenom: Detta innebär att spår från det som försvinner ner i nån sorts avgrund, lämnas kvar. Jag blir varm av lycka när jag läser om det. Varför frågar jag mig själv. Jo av den enkla anledningen att jag någonstans vid min inre händelsehorisont lagras allt om mitt liv, såväl det ljusa och vackra som det mörka och obegripliga. Allt ligger där i en sorts bittersöt blandning, som omedvetet påverkar mina val i livet. Kan jag möta min händelsehorisont? Jag har försökt genom livet  och blivit allt mer medveten om hur kvarglömda spår påverkat  och påverkar mina handlingar. Vi har faktiskt alla utrustats med ett sätt att komma nära vårt omedvetna. Drömmen är ett sådant och alla drömmer vi. För mig har drömmen alltid varit vägledande, men inte bara den utan det goda samtalet eller terapi. Att välja terapins väg blir som att med en trygg farkost varsamt närmar sig denna hosisont. Jag har upplevt det hotande svarta hålet, det som är så skrämmande att man gör vad som helst för att undvika och förneka det. Men de oroliga känslorna kommer alltid ifatt. Jag valde bort alla destruktiva lösningar, som droger och annat missbruk och köpte Alice Millers bok om det självutplånade barnet. Där fann jag många nycklar till låsta rum. 

När vi skapades  med alla våra resurser till att kunna bli en lycklig människa utrustades vi med längtan, längtan att bli den jag är, att kunna säga "Jag är den jag är" Just de orden fick Mose som svar när han frågade Gud vem han var. "Jag är den jag är" blev svaret.

När man svävat runt i sin händelsehorisont och blickat in i minnesbanken, försvinner sakteliga rädslan för det svarta hålet.

PS Stephen Hawkings uttrycker det så att minnesinformation om det förflutna finns kvar i nuet i RUM-TIDEN och där lever vi med våra minnen.